torsdag 3 september 2009

Tänkvärt

Jag fick detta från en vän

Historien handlar om en mamma som för en tid sedan skällde på sin 5 åriga dotter för att hon slösade på en rulle med dyrt guldfärgat omslagspapper. Pengar var det ont om och hon blev ännu mer upprörd när hon såg att dottern använde pappret att dekorera en ask som hon placerade under julgranen.
Hursomhelst, den lilla flickan gav presentasken till sin mamma nästa morgon och sade

-Den är till dig, Mamma'

Mamman blev generad för hennes tidigare ilska mot flickan, men hennes ilska blossade upp igen när hon öppnade presentasken och såg att den var tom.

Flickan hade tårar i sina ögon och sa:

-Men, Mamma, den är inte tom! Jag blåste kyssar i den tills den blev full.'

Mamman blev förkrossad. Hon föll på knä och slog armarna om sin dotter och bad henne och förlåtelse för hennes obetänksamma ilska. En kort tid senare tog en olycka dotterns liv, och det sägs att mamman behöll den gyllene asken bredvid sängen för resten av hennes liv. När hon helst kände sig nere eller mötte svårigheter öppnade hon asken och tog ut en inbillad kyss och mindes kärleken från barnet som hade lagt kyssarna däri.

En verkligt underbar känsla, denna gåva till oss är en ask full med ovillkorlig kärlek och kyssar från våra barn, familjen, vänner. Det finns inget mer värdefullare än detta.
Det fick mig att tänka till lite. Jag är ju själv mamma och visst har jag brusit ut i ilskna kommentarer till mina barn. Kommentarer som ibland inte alls stod i paritet till barnens handlingar utan mera speglade en frustration som fanns inom mig en frustration för något annat......känns det igen? Att vi lättare tar ut på våra nära och kära en ilska som egentligen är riktad åt någon annan.
Nu är det så att jag och du är människor och det är mänskligt att fel....men visst finns det något att tänka på i den här lilla historien??????
Vill avsluta dagens inlägg med ett stort TACK! Tacket är till er alla som tar er tid att läsa min blogg, och som tar er tid att skriva så underbart snälla inlägg hos mig. Känner mig enorm priviligierad över att ha sådana bloggvänner som är så snälla! Ni representerar och manifesterar det goda som finns i världen!!!!!!

17 kommentarer:

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Men så lessamt, det är inte ofta jag ser dataskärmen dåligt, men nu gör jag det. Det är ju värsta mardrömmen att något ska hända ett barn. Och visst är det lätt och bli arg och slänga ur sig nåt. Men din historia var otäckt gripande.
Ha en bra torsdag och helg Lotta-vännen.
Kramar
AnnaMaria

promenader på landet sa...

Åh vad jag gillar dina kloka inlägg! Min dotter är 5 år och visst blir jag skogstokig på henne ibland...hon har många projekt på gång på en dag! Men jag ska nog tänka en gång extra nästa gång! Sorglig men tänkvärd berättelse! Tänk om jag skulle göra en ask med kramar till min mamma som ligger på sjukhus... Må så gott goa bloggvän! Kram från Maria

Vit som snö sa...

Absolut tänkvärt, gripande historia! Och visst känner man sej lite träffad, en del onödiga irritationer blir det ju.
Mina betongsaker: ödleplattan har jag gjort genom att hälla betongen i en Becelsmörask, den är helt i plast, sen trycktes en plastödla- du vet såna plastdjur som barnen har- ner i betongen. Enkelt men fint! Vad gäller grodorna så kanske jag uttryckte mej luddigt för dom har jag inte gjort, dom är köpta o är av gjutjärn eller nått.
Kram Cilla

Tina sa...

Hej vännen!!
Ja, visst är den bara så sorglig!! & tyvärr säkert sann! =(
Jag har den inlagd på mina dokument, sen nått år & ibland tar jag fram den för att läsa, & det är lika jobbigt varje gång!!!
Hoppas du mår bra & att du får en härlig Torsdags kväll!!
Kram Tina

Huset vid ån sa...

Åh, jag läser med tårfyllda ögon....så gripande! Tyvärr så känner man ju igen sig ibland. Men man ska nog försöka "räkna till 10 istället" för det kan ju bli så tokigt så att man får ångra sig annars....Tänkvärda o kloka ord från dig som vanligt! Tack snälla du.....Kram Therese

Birgitta sa...

Hej! Vilken gripande historia om den lilla flickan. Och vad du skriver stämmer nog på alla föräldrar, att man kan tappa tålamodet ibland och sedan ångrar man sej. Jag blir också glad att jag har har så go`a bloggvänner.
Ha en mysig torsdagskväll och en skön fredag.
Kram Birgitta

Fantine sa...

Hej mamma!

Jag läste historien när du skickade den via e-post till mig häromdagen och tårarna bara rann...

Men du behöver inte vara orolig för jag kommer inte ihåg om du sagt nåt i ilska någongång. Jag kommer ihåg att jag hade det så otroligt bra när jag var liten och nu hoppas jag att jag ska kunna ge tillbaka lite av det jag fick av er till Lovisa.

Många kramar älskade lilla mamma

Bibbi Maria sa...

Nu fick du mig att gråta en skvätt... oj oj oj så fel det kan bli ibland! Tack för dina gulliga kommentarer på min blogg! Det är som du skriver, denna världen (bloggvärlden menar jag) är verkligen den värld jag vill leva i!
Jag har varit på en kort sjukhusvistelse pga av mina åderbråck.Men jag måste säga att allt har gått bättre än förväntat. Men så har jag ju min underbara man som är så hjälpsam och omtänksfull! Tur det, annars hade jag nog ropat högt efter mamma! ;)
Kram på dig Lotta! Du är Guld värd!

Marie sa...

En historia som verkligen gick rakt in i mammahjärtat, känner hur jag får tårar i ögonen.
Visst är det så att ens ilska och frustration ibland går ut över ens familj när det egentligen inte alls är befogat. Tänkvärt inlägg!

Ha en trevlig helg!
Kram Marie

Birgitta sa...

Ja, det är väl ganska typiskt reaktion att man tar i mer än vad som är motiverat mot den man älskar, för där törs man visa sig i all sin futtighet. Men när man tar ut sin ilska på sina barn är man helt förkrossad efteråt. Jag minns när min son var nio år och ville stanna till i en affär där det fanns allt man kan önska sej för alla. Jag satt i bilen och var trött och stressad och han dröjde tyckte jag, så jag fräste åt honom när han kom ut varför han hade dröjt och sölat så länge. Då hade han i handen en liten present till mej, en liten and, som han tyckte var så fin. Jag behöver väl inte tala om hur jag kände mej just då. Efter den gången har jag försökt att tänka lite på situationer som uppstår och hur man i bästa fall kan reagera med en smula förnuft, men visst har man ångrat sig flera gånger att man varit arg och irriterad. Men jag tror att jag tog mycket mera vid mig än han gjorde, han var glad över sin gåva och jag var så tacksam och rörd över den så tårarna rann.

Ja, det blev en lång historia ang den sorgliga berättelsen du skrev om, vilket vi alla känner igen oss i kan jag tro.

Kramar och ha en skön helg med alla nära och kära. Birgitta

Viola sa...

Vilken tankvärd historia, men som du skriver ibland brister det och det är mänskligt...men man skulle ha mera tid för att uppskatta en dag i taget...men tyvärr är ju inte samhället anpassat för detta....stressen gör sig ofta påmind, ha en skön helg och jag är så glad att jag mött dig i blogglandia, kram

Uttan sa...

Den historien har jag läst nu flera gånger.
Gåvor behöver inte vara dyra!
Ja vi vuxna behöver stanna upp och tänka till,,,
Vi måste lyssna mer på när barnen vill berätta något och tänka till hur de egentligen menar.
Mitt lilla barnbarn W han brukar säga saker som får en att tappa hakan det kan komma så vackra fina ord.
-mojmoj jag haj saknar dej.
-der smakaj(smakar) undejbajt(underbart)
-vad du e fin i dag mojmoj.
Han fyller 4 nästa lördag.

Hoppas Ni får en fin lördag med sol!
Kramar!

Rummet för välbefinnande sa...

Åhh Lotta, vilket tänkvärt inlägg!
Ja, det var gripande!!!!!
Hade tänkt mig att följa med till er, men sedan så insåg jag vad mycket jag hade kvar att ordna med överlåtelsen och det liksom bara "hängde över mig" kände jag. Lika bra att få bort det och sedan känna mig fri. Hoppas vi ses snart och jag skickar dig en liten fin ask med spetskant. Den är fylld av tacksamhet för dig och Bertil. Ni är ena riktiga pärlor *ler*
Ha det gott!
Stor kram Mia

Cajsas Rum - Trottinglady sa...

Håller med, mycket tänkvärt. Ska ta den med mig!
Här har nu varit lite regn men känns bara skönt!
Dessutom vann min häst i torsdags så jag är extra glad.
Ha en trevlig lördag-söndag med dina käraste!
Kram
Carin

Kajsa sa...

Ja,den är vekligen fin denna berättelse.Har läst den några gånger och den är så tankvärd.
Men det är så mänskligt att inte alltid hinna betänka sig.Men man måste ändå försöka.
Man kan aldrig ta tillbaka ord som är sagda och det behövs 1000 positiva ord för att sudda ut ett ända negativt ord.
Men jag är fullt övertygad om att vi varje dag försöker behärska oss och inte göra ont.
"AKTA BARNEN SOM DINA ÖGON"

VÄNSKAPEN SOM RÅDER I DENNA BLOGGVÄRLDEN BERÖR MIG OCH GLÄDER MIG!NI GER VARANDRA SÅ FIN FEEDBACK.Och det inspirerar.

Varma kramar från en ny och berörd bloggare!

Kramar och godnatt Kajsa

S

Charlotta sa...

TACK är ett så härligt ord. Jag tackar dig för det. Tack, går inte att ta på men betyder ändå så mycket, nästan som de guldinslagna kyssarna. Det används ofta slentrianmässigt och då tror man kanske att det inte är lika värdefullt. Själv tycker jag att de slentrianmässiga tacken är lika viktiga som de tack som uttrycks av djup rörelse ända inifrån själen. De enkla tacken är ett bevis på en god stämning och respekt för varandra. Det är något att ta vara på och tänka på.
Så än en gång Lotta, TACK för dina härliga inlägg där vi får ta del av dina kloka tankar.
//Lotta

Britt sa...

Åh, va vackert. Jag blir mycket rörd av din fina berättelse. Tack

Kram britt